Det finns en person jag bryr mig väldigt mycket om. Jag går ständigt och funderar på hur jag på bästa sätt kan uppmuntra, hjälpa och stötta. Men kommer väl egentlgen inte fram till så mycket (förlåt). Antar att det viktigaste är att jag finns där, och det gör jag, hela tiden, dygnet runt.

Jag vill inte lägga mig i, men nu kan jag faktiskt inte vara tyst längre. Det jag läste idag gjorde mig upprörd! Antingen så "bryr" man sig om en person, eller så bryr man sig på riktigt. Det är en betydlig skillnad mellan dessa två saker. Att bry sig handlar om så mycket, det handlar bland annat om att den personen man bryr sig om ska känna det. Känner inte personen ifråga det, så har man förmodligen misslyckats någonstans. Då kanske man ska rannsaka sig själv och fundera på vad det är man har gjort fel, inte anklaga den andra för att den gör fel som "stänger ute" en. Det kanske från början var man själv som var elak, stängde ute och prioriterade bort? What ever, en vänskap "försvinner" inte utan anledning. Så resonerar jag iallfall. Dessutom kan jag tycka att det första man gör mot en person som redan har det tufft privat, är inte att börja gnälla om något som i grund och botten är ens eget fel. Då bryr man sig ju inte det minsta. Gah, jag vill ha sagt så mycket med detta. Jag sitter här och kokar typ, det ryker genom öronen på mig. Men jag hoppas att ni förstår, kanske, på ett ungefär, vad jag menar. Jag vet en som fattar iallafall, och det är det viktigaste av allt.
Man växer ifrån varandra, vissa mognar snabbare än andra och så måste det få vara, det är helt naturligt.
Jag bryr mig och jag är inte den som sviker, framförallt inte när min närmsta vänn tar studenten! <3

För här har du mig, alltid vid din sida!