Öppna din dörr...
Onsdagen har snart passerat och veckan vänder. Ett besked som sa att det inte bär av förns i juni rikare är jag.
Jag ser det nog lite positivt, jag kan stressa ner och njuta av vår innan jag åker. Då studier ändå är inplanerat så får vi se hur det blir med den stundande tjänsteledigheten. Kankse tar jag den som planerat, kanske skjuter jag på den. Det beror på andra faktorer som har med framtiden att göra. Många dörrar står på vid gavel och just nu känns det som att jag försöker gå igenom dem allihopa.
Möjligheternas värld och ändå letar jag efter mer möjligheter. Aldrig nöjd!
Working.
Telefonen ringer, det är mamma som undrar om hon ska köpa med någonting hem. Sitter hemma i Surte och jobbar idag. Mamma och min kära George ska köras till flygplatsen för 3 veckor i Malasya. Jag är inte alls den som är avundsjuk, dem är värda ett fantastiskt äventyr. Men det faktum att jag mer än gärna varit med dem ska jag inte ljuga om.
Eftersom att det hade blivit ett himla körandes om jag vart på plats på kontoret idag fick det bli arbete hemifrån Surte. Den rastlösa och sociala sidan av mig tycker att det är bättre att vara på jobbet. Men att kunna jobba hemifrån är otroligt tacksamt i situationer som denna. Mitt jobb är himlans bra! Speciellt när mamman (som säger att hon absolut inte är en curling-mamma) ringer och frågar vad hon ska köpa med hem till lunch. Finaste, bästa mamma! Jag önskade tomatsoppa, så det fick det bli. Hungrig som tusan i väntan...
Ikväll väntar träning med innebandygänget. Åter till arbetet...
Hejdå Helg!
Helgen kom och den gick. Dagarna susar förbi och jag försöker hinna njuta av vardagen.
Spenderade helgen med fina vänner, god mat, mycket sömn, träning, innebandy och fint väder.
Göteborg visar sig från sin bästa sida och solen tittar fram även idag. Jag kan bara känna lyckorus.
Vi vann definitivt serien i helgen. Nu hänger det inte på någon målskillnad längre. Alltså div 2 nästa.
Tänka sig att det var där jag började min seniorkarriär som 13åring. Jisses.
Alla dessa år senare har jag fortfarande inte fattat att jag inte blir bättre än såhär!
Nu går vi för att vara obesegrade när sista matchen är spelad. Kanske kan vi också toppa poängligan med surtespelare. Det hade ju varit fint!
Måndag och 1 vecka kvar till semester. Jag gör veckan med ett leende!
Hej Måndag.
När man sömnigt kikar ut genom fönstret och ser blå himmel, i det ögonblicket vaknar jag till liv och känner att jag har en bra vecka framför mig. Förra veckan var omtumlande på många sätt. Men nu är det måndag och vi blickar framåt. Det finns en del oklarheter bland oss vilket är helt naturligt. Jag kan bara vara den jag är och just där jag är nu. Mer än så kan jag inte göra och det känns förhållandevis bra. Ibland ska man ha tur och jag kan bara se mig som lyckligt lottad i nuläget.
Jag får en känsla av vår. Sist jag sa det kom snön dagen efter. Kanske gör den det igen. Då får jag möjlighet att åka mer längdskidor. Förövrigt ligger en skidsemester i planerna inte allt för långt bort. Hur gött?
Jobba jobba.
....
Lång frånvaro och jag vet inte om detta blir någon form utav comeback eller bara en snabbvisit. Jag är lite sugen på att plocka upp detta igen. Skriva av mig och bjuda på dem nya äventyr som jag är påväg in i. Osagt såhär långt hur det blir med den saken. Jag ska ut på nya äventyr och jag tänkte att det kanske kunde vara kul att dela med mig utav dem. Sedan är det alltid kul att kunna gå tillbaka i arkiven och läsa om vad som hände då och vart man är nu.
Mitt nya äventyr innebär studier, värme, segling, nya bekantskaper,nya kunskaper, personlig utveckling, nya mål... Listan behöver aldrig ta slut. Jag har tagit tjänsteledigt och ska studera på distans. Hur länge? 6 månader. Jag har studerat på distans förut men under helt andra förutsättningar. Då jobbade jag heltid och spelade innebandy på distans. Nu ska jag till Kroatien och vara värdinna på en segelbåt i 6 månader samtidigt som jag studerar. Ny kombination och nya resultat. Detta kommer att utveckla mig på många plan och jag är väldigt förlängtansfull. 1 maj är det stora datumet. Tjänstledigheten är godkänd och lägenheten är uthyrd. Jag nyper mig själv i armen och inser att det är sant. Jag har flera av mina vänner att tacka för att jag tar steget. Släpper min trygghet och ger mig ut på äventyr. Det är så... inte jag på något vis. Men jag tror att deta är viktigare än vad jag eller någon annan någonsin kommer att förstå för mig. Självkänsla, att våga tro och att ibland släppa taget. Någonting jag troligtvis aldrig kommer att ångra. Mot ett äventyr jag aldrig kommer att glömma!
Innan dess är det mycket som ska avklaras. Jag har bland annat ett jobb som tro det eller ej känns väldigt tråkigt att lämna. Kollegor som sätter guldkant på vardagen. Men jag kommer tillbaka på nått vis. Med mer erfarenhet, förhoppningsvis utvilad och med massa inspiration, energi och gläde. Kanske är jag lite brun också.
Åter till verkligheten.
Min stad
Göteborg har visat sig ifrån sin bästa höstsida dem senaste dagarna. Kylan har kommit, men vad gör det när solen värmer gott på dagen? Jag vill bara knäppa på mig pjäxorna och ge mig av ner för en backe när det är sånt väder. Men staden jag bor i kan också få mig att njuta av dessa fantastiska dagar. Folk strålar när solen skiner, det gör mig lycklig. På det har jag världens finaste vänner. Det gör mig mest lycklig.
Semester.
Semester på hemmaplan är inte så tokigt ändå. Jag njuter av att kunna sova tills jag vaknar. Det är inte sent, men ändå, vakna utan att klockan ringer, helt underbart. Att Johanna är hemma och jag kan ägna massa tid åt att njuta av att bara vara med henne är ännu mer underbart. Tränar, umgås och mår allmänt jättebra. Härlig känsla!
Idag har jag sovit ut och sedan har jag ätit frukost i sängen till nyhetsmorgon. Det är avkoppling på hög nivå. Släpade mig från sängen till soffan. Drack upp mitt kaffe, beställde nya bruna linser och satte igång installation av uppdatering på Iphone (jag vet inte hur det har blivit än och jag vet inte om jag vill veta). Har under tiden plockat i lägenheten, färgat ögonbryn och fransar, diskat och försökt få ordning på min tvätt. Man får dagarna att gå.
Tänkte gå ut och få frisk luft snart. Ska bara se till så att telefonen mår bra först. Jag ber och håller mina tummar stenhårt knutna.
Fortsättning följer....
100 år äldre.
Igår vaknade jag med värk i hela kroppen. Klockan var ställd på 06:00, en söndag. Det kändes allt annat än okej. Med siktet inställt på lundbystrand och åttondelsfinal som började innan jag hann vakna tog jag mig upp ur sängen. Klockan 08:00 blåste domarn igång matchen. Benen och hjärnan ville olika. Vi kämpade med Surtehjärtat men man kan inte göra mer än sitt bästa och det räkte inte hela vägen. Men jag är stolt över vår prestation. Över förväntan. Min egen prestation är jag inte speciellt nöjd med, man vill mycket mer än vad man får ut. Hjärnan vill, men kroppen är inte i den fysiska status den var när man la klubban åt sidan. Nu är man igång och det kan bara bli bättre. Efter matchen åkte jag hem till Surte där jag spenderat hela helgen, åt frukost och sov ett par timmar. Det kändes resten av dagen ungefär som att vara bakis utan att vara värd det. Kroppen värkte och det kändes som om att det hade smugit sig på någon form av feber. Åkte trots detta med min kära mor till Kungsmässan och lunkade runt. Somnade innan 20:00 igår och är utvilad idag. Underbart!
Har haft en bra helg med innebandy, familj, släkt och mys. Har saknat mina tjejer, men man kan ju inte vara överallt samtidigt och jag har ju fått en överdos av kärlek ändå. Så jag är nöjd.
Nu är det dags.
Tiden springer ifrån mig som vanligt. Hösten börjar kännas i luften. Imorse kanske jag lurade mig själv en aning. Ut på PW med alldeles för mycket kläder. Men bättre det än för lite å andra sidan. Helgen spenderade jag som så många gånger förr med en drink och mina vänner. En drink för mycket kan hända, men det var kul. Nu blir det lugnt fram tills semestern har jag bestämt. Behöver rensa ur kroppen och bara fokusera på träning under en period. Har kommit helt ur fas under sommaren. Men nu ska jag tillbaka igen. Mår så mycket bättre då.
Idag står det gym med mamsen och innebandyträning på schemat. Mjukstart? Äsch. Lika bra att rivstarta. I helgen väntar innebandycup och jag ser verkligen fram emot det. Jag känner den där längtan efter innebandyn som jag kanske senast kände för tre år sedan. Hoppas att detta håller i sig.
Saknar min syster så att det värker lite i kroppen. Nu har det gått lite för lång tid sedan senast. Jag kan inte klaga på att jag får för lite kärlek i livet. Mina vänner och min familj skämmer bort mig och det går absolut ingen nöd på mig. Men nu känner jag att jag behöver en dos av Sofiekärlek för att känna mig sådär hel.
Hem.
Semestertjejen börjar komma in i jobblunken igen. Jobbet är fantastiskt och mina kollegor ännu mer fantastiska.
Men jag längtar mig bort och drömmer mig bort. Sol och värme är mer min melodi. Vecka 39 är inte långt bort.
Träningsvärken sitter som en stor fet klump i benen och rumpan. Det är den där härliga innebandyträningsvärken. Ja för i tisdags fattade jag klubban och sprang efter den där vita platsbollen igen.
Jag trodde aldrig att innebandy skulle bli sådär härligt roligt igen. Men jag tror att jag hittat hem, hittat tillbaka.
I tisdags somnade jag med ett leende på läpparna. Jag tror att detta blir en bra säsong.
En riktig utmaning men fantastiskt roligt! Och det är när allt kommer omkring det viktigaste...
Idag står det innebandy på schemat igen. Får se hur detta går med mina blyklumpar till ben.
Det känns som om att all träning i världen inte hjälper. År efter år kommer alltid denna träningsvärk tillbaka efter första innebandypasset. Härliga känsla!
Välkommen hem.
Avslappnad efter fantastiska dagar på en katamaran i den Kroatiska kusten. Vackert är bara förnamnet. Magiskt vackra solnedgångar, härliga människor, nya kontakter, realtioner som växer starkare, massa bad, god mat, ett landskap som visar sig vara långt över förväntingarna, solens starka strålar, brunbrända kroppar, saltvattenstänk, hissat segel och så mycket mer. Kroatien, vi ses igen!
Mina höga förväntningar överträffades. Magi rakt igenom. En utvilad tjej med massa energi tillbaka på kontoret. Min Johanna, hennes skratt gör mig till en lugnare människa. Nu saknar jag henne, min älskade vän. Så mycket tid ifrån varandra men ändå som det alltid varit. Och det kommer föralltid vara. Sånt vet man.
Ett stopp i Stockholm påvägen hem fick mitt hjärta än lite rödare. Kramas med papsen, se att han mår bra och njuta av tid tillsammans. Kvalitét. Sedan hann jag inte mer än slänga in väskan i lägenheten innan jag fick kramas med mina hjärtan här hemma. Märkligt att någonting kan saknas så mycket när man inte bara kan slå en signal eller skicka ett medelande som tecken på att man lever. Nästa gång åker vi tillsammans. Ett som är säkert. Mitt supercrew. Love.
Hejdå.
Ibland är livet sådär rättvist.
Det regnar på utsidan, väskan är packar och en vecka i Kroatien väntar.
Segling, min fantastiska Johanna, värme, sol och bad.
Kommer sakna mina hjärtan här hemma!
Men jag är tillbaka om en vecka.
Fint.
Just nu.
Mår jag så himla bra!
Lunch med fina vänner i solen gav mig energi.
Energi till att jobba trots strålande solsken.
Självklart hade jag hellre glassat i solen. Men det kunde jag inte.
Jobbet gick snabbt, känns som att hela sommaren gjort det.
Om man nu ska kalla det sommar. Men jag har trivts med mina nya arbetssysslor.
Imorgon går jag på semester och framtiden är oviss, men det finns en mening med allt.
Det tror jag. Och stänger en dörr öppnas en annan. Livet är spännande.
Jag har städat, skurat, tvättat och sprungit. Men jag har inte packat.
Hur kan det vara så otroligt tråkigt? Suck. Jag gör det imorgon natt. Typ!
Villinteorkarintetyckerdetärtråkigt.
Sol och bara ben.
Älska livet.
Fredag.
Så var det fredag. Vilket innebär sista arbetsdagen på veckan för sånna som mig.
Behöver jag säga att jag inte är ledsen för det? Jag gillar mitt jobb. Det gör jag verkligen.
Men helg är alltid helg och när man har jobbat hårt är den alltid välkommen.
Idag ska jag ge mig på lite löpning innan det blir till att lägga sig på soffan och mysa.
För första gången på fler år går Båstad Outdooropen av stapeln och jag befinner mig i Göteborg.
Hur känns det? Just nu är jag bara nöjd. Jag känner inte minsta avund på dem som sticker ner idag.
Dem kommer ha fantastiskt roligt, det vet jag. Men jag känner mig klar med den biten just nu.
Man kan alltid ångra sig och hitta suget, tycka att man var dum som en gång gjort detta valet. Kanske.
Vi får se.
Jag kanske åker ner imorgon och kikar lite innebandy, umgås och njuter.
Men det är en annan femma. Det är jag som bestämmer om jag gör det.
Jodå.
Jag har torsdagskänsla och det är onsdag. Jag längtar till nästa fredag, ännu mer till nästa lördag. Men annars leker livet. Solen kikar fram emellan skurarna och jag känner mig glad inombords. Jag har kommit igång med träningen igen och det känns bra i kroppen. Trött men bra. 18 km blev det igår. Uppe i Skatås insåg jag att jag hade valt fel strumpor. För stora, vek ihop sig under fötterna och hela foten domnade bort. Stod i valet och kvalet, ska jag stanna och rätta till det eller ska jag strunta i det och köra på. Stannar jag så kommer jag aldrig komma igång, men jag känner inte min fot längre. Jag förträngde det och sprang vidare, bet liksom ihop och det försvann. Kom hem och la mig raklång på golvet, andades och var jäkligt nöjd. Hällde i mig lite protein och orkade göra några sit ups, sedan tog allting stopp. Jag sov som en gud inatt. Första gången på länge! Underbart.
Idag blir det spinning. Fullt ös emot semestern. Jag fuskar med min såkallade diet, men skitsamma eller? Jag kan inte ha psyke när det gäller allt och jag kan erkänna det för mig själv. Nu tänker jag, bättre med mat än med socker.
Min älskade far, idag tänker jag extra mycket på dig. All min kärlek!
Äntligen fredag.
Jag hade fredagskänsla igår och jag drömde att jag var ute inatt. Vaknade och hade lätt panik över att jag inte kom ihåg vart jag varit, hur jag kommit dit och hur jag kommit hem. Vänder mig om och min söta syster sussar fint bredvid mig. Jag inser att jag igår kväll var ute och löpte, sedan gymmade jag och efter det somnade jag. Min syster trillade in, jag pratade lite med henne och somnade sedan om. Puh. Läget under kontroll.
Sitter på kontoret och det känns dessvärre som om att jag dragit på mig något form av virus. Kan vara fredagströttviruset också. Men jag ska försöka bli av med det så jag kan gå ut och dansa med mina damer ikväll. Försvinn ifrån mig nu säger jag till dem små gubbarna som gör att jag fryser och känner mig hängig. Jag vill inte ha med er att göra.
Förövrigt leker livet. Jag mår som en prinsessa!
Tröttast.
En bild säger mer än tusen ord.
Heltslutochjaglängtareftersängen.
Jag ska sova nu.
Vilohelg.
Avrundade en hysterisk arbetsvecka på altanen i Surte.
Den är inte klar än, men den fungerar ändå.
Vi åt räkor och njöt av solen. Mormor kom förbi och vi umgicks.
Min familj är guld.
Mamma väckte mig 07:00 på lördag morgon.
Tur att någon haft semester och kunnat sova hela veckan.
Jag trodde jag försovit mig men hon ville bara ha mig med på en löprunda.
Tack, när jag äntligen fick sova. Det var rätt skönt när vi väl kom ut.
Kvällen spenderades med min syster. Träning, god mat och mys.
Föräldrarna roade sig med Bruce och jag fick agera taxi. Inga konstigheter.
Idag har jag drivit runt med min mor på Kungsmässan. Mysigt.
Hon är bra hon. Älskade familj!
Men nu är jag hemma i lägenheten. Har städat, pysslat och grejat under eftermiddagen.
Tog en promenad runt mina kvarter och har nu landat i sängen. Jobbat lite och kollar OS.
Jag vet att jag har en tuff vecka framför mig. Men det känns okej.
Jag är utvilad för första gången på länge.
Min diet börjar om igen imorgon.
Karaktären är på minus, men nu jäklar.
Jag saknar min Maffia, mina älskade tjejer.
Allsång.
Igår tog vi fram våra mest fantastiska sångröster (jag vet att min är obefintlig) och åkte till Bohus fästning. Fikade lite, myste lite och trallade lite. Solsken, härlig stämmning och fina människor runt omkring. Kan man må annat än bra just då? Jag njöt.
Fantastiskt att se alla små söta barn. Vi hade ett par flickor nära tätt intill som påminde mig om hur jag själv och mina systrar var för ett par år sedan. Ganska många år sedan. Dem dansade, kunde varenda text som Timotej hade gjort och var högt och lågt. Gjorde säkerligen av med mer kallorier på att "dansa" än vad jag gör av med när jag springer en mil. Dem var bara två, vi var fyra. Min kära mor och George ska ha en stor eloge. Jag blev trött av att bara se det.
Härligt med fredag. Like.
