Ja, det är så dem kallar det här med flera Ö!

Matchen igår var en härlig drabbning. Jag tycker vi startade i ett härligt tempo och trots att det var lite stissigt tycker jag att första perioden var bra. Inför andra perioden pratade vi om att lugna ner oss och det gjorde vi också, kanske för mycket, hamnade ett steg efter hela tiden. Inför tredje taggade vi till lite och denna period var helt okej.
Vi  tappade en 3-0 ledning till 3-3 men jag tycker ändå att vi ska vara nöjda, vi tar med oss det vi gjorde bra och det andra bearbetar vi och lämnar bakom oss =)

Efter matchen bar det för min del av mot skövde. Min kära mor som alltid ställer upp, ställde även denna gång upp och körde mig ett par mil åt fel håll innan dem styrde bilen hemmåt. Och ja, när jag fick syn på David tror jag att mitt bländade leende syntes hela vägen till göteborg. Gud vad jag har längtat efter den här närheten! Och ja, det kanske bara har gått två veckor men det känns som minst det dubbla. Men som sagt det här är ju det som kanske är bra med att längta, uppskattningen. För i sånna där ögonblick märker man vad man verkligen känner och jag tvivlar inte en sekund på att det vi känner är kärlek! Och det är också nu man inser att man ska ta till vara på det man har!

Och gud, jag blev nästan lite nostalgisk igår när vi satt i bilen påvägen till tidaholm. För jag menar, hur många radiokanaler finns det mitt ute på en slingrig liten väg i skogen? Jag fick iaf uppdraget att vara DJ, förvisso var jag helt inne i min Veckorevyn och missade att byta kanal ett antal gånger när sändningen försvann. Men ja, tillslut tog jag tag i det och jag hittar en kanal med en sagoberättare, och det är Alfons Åberg (vilket var en av mina favoriter när jag var liten) som blir uppläst. Och Pettson det var inga riktiga spökspöken, haha.

sköööööövde..