Dagen startade sisådär klockan sex, jag steg upp ur sängen drog på mig mjukisarna och gick ut för att sätta mig i bilen. Påvägen hann jag höra lita fågelsång, yes våren är här. Där började den dag som skulle bli en av dem bättre på länge, sett till situationen jag befinner mig i. Jag åkte till jobbet och jobbade till fyra. Väl hemma igen hade jag bestämt mig för att knyta på mig löparskorna och bege mig till kungälvsskogarna, där jag förövrigt fick höra att dem sett varjar. Detta fick jag dock inte höra förrns jag kom hem. Jag som så fridfullt tog mig igenom femman i lugn takt. Var väl tur att jag inte visste någonting kanske. Och när jag tagit mig igenom fem kilometer var jag alldeles nostalgisk och trött såklart. Men det var den där sköna trötthetskänslan som kommer fram när man andats massa frisk luft och är alldeles matt i kroppen. Ahhh, jag älskar det. Löptur åp schemat imorgon igen kanske. Då ska jag snart vara i form. Med det menar jag också på att, orkar jag springa fem kilometer, utan att dö. Då är jag väldigt mycket på rätt väg. JAG ÄR FRISK =)

Sedan jag kom hem har jag gjort mig en smaskig middag, pasta och kyckling. Har även tillbringat lite tid åt plugg. Precis i rätt läge dök även min fina David upp och lyste med sin närvaro. Jag kan inte vara annat än lycklig när du är nära. Det är lycka när den är som bäst!

I mina tankar hela tiden!

Ensam i hela den stora världen. Det är så jag känner mig nu. Vem ska jag vända mig till? Vem kan jag prata med? Tur att jag hade syster yster idag, utan dig hade jag aldrig tagit mig igenom kvällen. Visst, jag har funderat runt omkring detta, men jag har aldrig riktigt hunnit ta mig tid att ta reda på sanningen. Eller så har jag gömt mig, jag ville inte veta. Jag har misstänkt att det skulle vara på ett sätt, men aldrig brytt mig nämnvärt mycket om det. Jag har blundat, hårt, mycket hårt. Men att det där hemska hemska man misstänkt plötsligt är helt sant, att få höra orden strömma in i mina öron, att öpnna ögonen som jag så länge haft hårt stängda och se någonting jag aldrig ens kunnat drömma om, det kom som en shock. Vad ska jag göra? Vad händer nu? Jag håller tummarna för allt i världen. Det får inte hända det får inte ske.

Jag är rädd!

Tidigt imorse steg en trött men glad Linda upp ur sängen för att åka och jobba. Vid tolv avbröts jobbet då tanken var att styra stegen mot skolan, men halvvägs dit får jag reda på att det inte är någonting. Jag vände för att åka in till stan istället då jag kom på att jag faktiskt var tvungen att hitta mönster till en bröllopsklänning. Träffade syster yster och ut ur tygaffären gick vi, ett mönster rikare. Vad fina vi ska bli! Hälsade på min goda vänn Amelie och sedan blev det ett kärt återseende av Wilma. Jag och sis hann även med en fika och lite shopping. För min del blev det en sjal och en t-shirt. Precis vad jag behövde, not. Just nu behöver jag ingenting, tyvärr. Jag vill inte inse det dock, mamma kastar snart ut mig. Hon anser att jag behöver en hel lägenhet för att få plats med diverse skor och kläder. Och när det väl kommer till kritan kanske det ligger någonting i det. Men då svarar jag snabbt med att jag måste ha någonting att fylla ut mina stora gaderober (som jag ska ha) när jag flyttar. Japp, så är det!

Och nu är klubbfodralet och klubban avdammad, och det kändes himla skönt. Vilken lättnad och krypa ner under täcket igen efter att ha sprungit lite efter bollen och bankat lite med klubban. Jag och Jonna skönlirade på backen =)

Nej lite pluggtid innan ögonlocken klappar igen kanske?

Apologise

Ja, det luktade vår idag 8+ och sol.. Och när det blir blir vår blir jag alldeles nostalgisk och jag tillochmed längtar efter att få sätta på mig löparskorna och  bege mig ut i skogen. Men så länge man är sjuk, så får man inte.  Mja,  suss,  kanske borde lyssna på vad du säger och pallra mig iväg till läkaren, hosta har man vart med om förr, men inte en sånnhär som aldrig ger sig! Man ska väl lyssna på dem gamla och erfarna ;-)

Så var vårt ledarkunskapsarbete inlämnat och puh vilken lättnad, helvettes veckan är över, eller? mja, sätter fröken karlsson inte igång med tenta pluggandet snarast, blir det stress framöver igen. Så vad jag tänker göra idag och två dagar frammåt är att sitta med min lap top någonstans nere i Helsingborg och studera. Och självklart ska jag pyssla om min stackars David också, som ska operera bort sina visdomständer. Med andra ord hinner jag inte pallra mig upp till träningen idag heller för att iallafall få en skymt av mitt fantastiska lag. Tre poäng i helgen och jag blev genast mycket friskare och jag fick genast mycket mer gjort på mitt arbete. Jag är stolt över er flickor och jag är så oerhört glad att jag får spela med just er. (när jag är frisk dvs.)

Vissa människor slutar aldrig förvåna en.

Vitsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår....Tralalalala

Just nu, har jag svårt att se något ljus. Solen har skinit två dagar i rad, men vad gör det när man inte kan njuta av den?
Tro mig, jag har gjort ett försök, men till ingen nytta. Varje dag jag vaknar känns som en ny dag och jag hoppas så innerligt att hostan ska vara borta. Men till min besvikelse förföljer den mig från dag till dag. Ska detta aldrig få ett stopp? Jag vill bara knyta på mig löparskorna / innebandyskorna och röra på fläsket igen. Men det är tämligen omöjligt i detta tillstånd. Kan man inte ens promenera, försiktigt, idag gick jag tillochmed myrsteg, hem från bussen utan att hosta upp sina lungor. Nej, då ska man nog inte ge sig på en löprunda. Hur mycket man än vill så gäller det att vara smart och sätta hälsan i första hand. Just nu ligger Växsjöresan imorgon risigt till.
Jag vill så innerligt mycket, men vad ska man göra när det mesta sviker? Den ekande rösten i huvudet, som alltid ska vara så smart, skriker åt mig hälsan & skolan går först. Och jag vet så väl att det stämmer, jag måste sluta att skjuta saker framför mig. Då står jag där en vecka innan tentan och inser att det nu är försent att börja plugga, och nej, det vill jag inte. Så det blir till att skriva arbete imorgon? Njae, kan inte bestämma mig, vill stötta mina flickor till tre poäng mot Ingelstad också. Vi får se vad min hälsa säger imorgon, om den av någon anledning skulle vara på min sida, då sitter jag där på bussen imorgon =)

Dagens första timmar spenderades på Dios. Men min kropp svek mig och jag orkade inte mer än tre timmar innan jag fick ge upp. Pallrade mig hem och kröp ner under täcket ett par timmar sedan har det var full rulle igen. Full rulle är det sista jag behöver nu... men som om jag inte skulle ställa upp för George som alltid har ställt upp för mig? Sedan var det lite bowling och käk för att fira Terre, det var riktigt mysigt. Ett härligt återseende av Johanna också och självklart av er andra också, det är ju inte varje dag man ses, tyvärr.

Nej om man skulle försöka få sig åt minstonne en timmas sömn innan det är dags att styra in mot stan för att plocka upp en George som är ute och röjer. (dagen innan match, vad säger vi om det?)

Utmattad, utslagen och kraftlös

Ja, minst sagt! Jag hinner inte detta egentligen, och orkar inte heller, men vafan.

Jag känner att jag är påväg in i väggen, alldeles för mycket att göra i skolan, influensa? och jobb. Att man dessutom inte får stimmulera sin kropp emellan pluggandet och jobbandet med lite träning tar knäcken på mig. Hosta försvinn, förkyldning försvinn! Ser inte ljust ut på matchfronten denna helgen heller. Blir ingen match för mig inte. Men jag ska allt försöka pallra mig med på bussen. Umgås med pettson, åh, det var längesen. Känner att jag behöver det, en tid utan skolböcker och dator. Fast jag vet inte, kanske blir raka motsatta effekten, känner mig stressad för att jag behöver komma hem och P L U G G A.

Åh, lönsamhet hit och produktivitet dit, imorgon ska jag lämna in det och få det överstökat. Men på måndag ska nästa arbete vara inlämnat, puh, hur ska jag fixa detta. Tur att man har en pojkvänn som kan skriva arbeten. För nu lassar jag snart över allt jag har på honom faktiskt, innan jag tar mitt eget liv och springer in i en vägg, en jävligt hård vägg.

sova? ska upp om ca 5 timmar. Till skolan för att lämna in ett arbete, jobba 08-17, försöka hinna fira alla hjärtans dag med min David. För det var faktiskt det viktigaste med 14 februari att jag skulle hinna tillbringa lite tid med David, men som det ser ut nu lär det ju inte bli alltför mycket tid. Men jag håller skenet uppe ändå. Det viktiga är ju att veta att han finns och att han bara är min.

znark

Ja, minst sagt! Men jag är på bättringsvägen, jag känner det... Bara den här retande hostan som tar kål på mig. Och så länge jag har den kommer jag inte kunna kliva över sarien igen =( Så fort min puls stiger och jag blir lite varm så kommer hostan som en pest, täpper igen mina luftrör och jag tror nästan att min sista stund är inne. Okej, där överdrev jag lite. Men det är synd om mig, jag lovar ;-)

Men imorgon ska jag försöka ta mig till DIOS och jobba lite, sen ska jag vara chaufför åt mor min som tydligen har planerat in lite after work. Jag måste dessutom plugga, tenta på fredag. Man kan aldrig vara nog förberedd har jag hört, och även om jag känner mig färdig för att göra tentan ikväll så bör jag ägna ett par timmar till åt antekningar och lite uträkningar, för mitt eget bästa. Det är värt det när man går därifrån och känner att man har fixat det. (ja jag försöker peppa mig själv till att ta tag i det)

David mitt guldkorn!

En tripp till skövde i onsdags då jag ändå var tvungen att avstå träningen pågrund av hosta. En snabb visit hemma, lite shopping i Göteborg och en resa till Skåne präglade min fredag. Helgen har jag spenderat i Skåne, närmare bestämt Helsingborg, med David samt hans söta små syskon, två katter och den sötaste filuren jag sätt på länge, en liten hundvalp på tio veckor. Det har vart en välbehövlig och otroligt lugn helg, med lite pluggande, lite film och massa mys. Det är så jag vill att mina helger ska se ut!

MEN, vad händer idag? hostan blir värre, känns som om att det börjar krypa in feber i kroppen. Fuck, jag som längtat efter träningen. Men det lär ju inte bli mycket till träning för mig idag. Det som från början såg ut som en "åka upp och vara med på det jag kan träning" värkar efter en dag i skolan och en promenad hem från bussen resultera i en "åka upp och sitta på läktarn och gnälla för att jag inte får träna träning". =( Fy sjutton vad tråkigt!

Junisarna, imponerande, två i regionsslutspelet, det är inte dåligt! Congrats tjejer. Pettson och Malin, vad skulle det där vara bra för? gå och stuka fötterna, dessutom att åka ambulans Pettson?! Visst det kan vara roligt, men allting kan inte vara roligt här i livet. Det hade varit betydligt roligare om du hade varit hel till helgens match ;-)
Men vet du vad? Jag tycker om dig lika mycket ändå <3

Och jag har fått det jag så länge gått och suktat efter. Svarta Kawasakiskor. Sofie ringde i torsadags och sa att dem hade kommit in under dagen på johanssons, jag gick direkt dit på fredag när jag mellanlandade i stan innan jag åkte till Skåne. Och till min besvikelse finns dem inte kvar. Jag åker ner till Skåne aningen bitter. David skulle till apoteket och hämta ut ett recept och nä han kommer hem har han med sig ett litet paket till sin sjuka flickvänn. Och vad innehåller detta om inte mina svarta Kawasakiskor. Tur att man har en underbar David (L)
Och nu är han åter på plats i Skövde =( Varje dag utan varandra känns som en bortkastad dag.

Hemma bra, borta bäst!