Trodde att jag skulle vara en av dem få som orkade sig upp för att åka in till stan, eftersom att jag (och pettson) var en av dem få som också spenderade hela gårdagens kväll med att sitta hemma, i mitt fall innebar det att plugga. Medan jag vet att Pettson hade annat för sig, men det var då ingen utgång iaf, eloge till oss. Tar igen det i fjällen.
Men det var tydligen fler som hade dragit sig upp ur sängen imorse, och jag som inte ens hade tänkt att gå på mellandagsrean för att slippa allt knuffandes. Skulle bara göra ett ärende (byta davids juklapp) och på något sätt hamnade jag mitt i allt det där iallafall. Men men, fick fixat det, och nu känns det riktigt bra.

Tåget bar av och nu är jag på plats i huvudstaden. En snabbvisit blir det, då tåget rullar hem igen fredag förmiddag. Men som sagt julen är inte över än och inte heller julstressen tydligen.

Har under kvällen provat på det mycket omtalade nintendo wii och det gjorde mig verkligen inte besviken. Ett sånt skulle man ha hemma på rummet. Gud vad vältränad jag hade blivit. Tror jag får skriva upp det på inköpslistan. Men först kanske jag ska ha en tv? haha. Så vad ska jag göra imorgon? bänka mig framför tven med en nintendo wee kontroll i näven kanske?! Eller så ska jag plugga, fan.
Mina syskon kommer imorgon med, allihopa, på samma ställe, när hände det senast, satt och räknade på det tidigare och ko  fram till att det var mer eller mindre 2, 5 år sedan sist. Det kallar jag tragiskt. Visst vi är många och det är svårt att hålla ihop oss. Men att en skillsmässa ska förstöra allting mellan syskonen, det  får faktiskt inte lov att vara så. Nej tacka vet jag att mamma och pappa skötte det så fint. Har inte vart mycket strul alltså, allting har alltid funkat perfekt. Någonting som jag är otroligt tacksam för.

Mjae, just nu önskar jag mig bara en David att hålla i handen, känna närhet och trygghet till, att prata med och skratta med. Fem dagar är tydligen alldeles för lång tid.

I just call to say I love you, I just call to say how mutch i care...