Min kropp vägrar röra sig och jag känner mig allmänt frustrerad. Ännu mer frustrerande är det att jag inte kan skriva ut. Jag vill bara berätta sanningen. Men jag vet inte om det är så himla bra. Tänker inte tiga föralltid men lika bra att vara tyst sålänge. Förr eller senare kommer sanningen fram.

Har legat i sängen senare delen av dagen, smsandes med telefonen i ena handen och med andra handen på datorn. Har även fått undanröjt lite studier. Känns ju lite uppmuntrande. Och faktiskt så inser jag att det är sånhär egentid jag behöver. Då jag bara kan lägga mig ner, ta det lugnt och inte känna att jag ständigt måste ha någonting att göra. Jag underskattar det ganska mycket då jag helst vill ha någonting att göra hela tiden för att slippa tänka så mycket. Men ikväll har jag tvingat mig själv att tänka. Tänk om fler kunde göra det ibland.

Fattar fan inte!