On my way, minst sagt. Sitter på Arlanda och väntar på att få gå ombord på planet som ska ta mig hem till Göteborg och Surte. Jag längtar tills jag befinner mig i Pettsons umgänge igen, ja som jag har längtat, sjukt. Men att åka hem innebär ju också en del oro, suck, jag väljer att inte tänka på det, inte nu. Jobbigt att säga hejdå till papi, jobbigare än på länge faktiskt. Han har tagit hand om mig, lyssnat och förstått. Han har verkligen varit den pappan som jag vet att han kan vara när han vill. Tänk om det alltid kunde vara såhär. Jag älskar min pappa och är lite ledsen att han inte funnits vid min sida under min uppväxt! Eller ja, tekniskt sätt har han ju det. Han har alltid stöttat och funnits där, men ah...

Jag och Sofie fick spendera ett par timmar på stan i väntan på att ta flygtåget hit. Jag hittade ett par läckra sandaler, som jag inte köpte. Nej, jag orkade faktiskt inte bära dem. Men jag har bestämt att om dem finns i Göteborg så ska dem inhandlas. Inte för att jag behöver skor kanske, eller kanske för att det är nu när jag är ensam som jag behöver dem som mest. Ja, det är synd om mig och ja, jag tröstshoppar. Det är ditt fel!

Goood BYE!