Jag är lite rädd. På torsdag åker jag hem och jag längtar, otroligt mycket. Saknar alla kompisar och min familj där hemma. Men jag är rädd, rädd för att möta verkligheten, rädd för att möta vardagen utan dig. Det är jobbigt här, i stockholm, hur blir det då där hemma? När jag ska försöka leva ett normalt liv i vardagen som jag tillbringade med dig. Förvisso kommer du hem på söndag. Men jag är rädd, rädd för att möta dig, rädd för att höra den eventuella sanningen. Jag vill bara skjuta fram allting, för nu har jag åtminstonne ett hopp, det kanske jag inte har efter att vi har setts. Nu lever jag ju på hoppet om dig och mig. Vad händer om du rycker det hoppet ifrån mig när vi ses? Då blir det samma process ännu en gång. Orkar jag det?

Det finns en mening med allt som händer, även om jag har svårt att se den ibland. Är det meningen att det ska vara du och jag resten av livet så hoppas jag att det blir så.

Ge mig mitt liv tillbaka, ge mig dig och mig tillsammans.

My love