Jag vaknade till och kände mig aningen lättad, fram tills jag förstod att allting var en dröm. En dum jävla dröm. Skit också. Jag orkar inte mer. Dem få timmarna jag slumrar kan jag ändå inte få komma ifrån. Du finns överallt, precis överallt. Ta mig tillbaka till det som var. Jag vill inte se frammåt i en framtid utan dig.

Många hjälpande ord, många som vill stötta. Men det är svårt att hjälpa någon som inte vill gå vidare, jag vet.

Jag trodde att det skulle bli bättre och bättre för varje dag. Men jag vet inte. Ju längre tiden går desto mer saknar jag, desto mer inser jag, desto mer vill jag bara ha dig. Jag hoppas, tror och vill att vi ska hitta tillbaka. Men det är upp till oss båda att gå in i oss själva och fundera ut vad vi vill med våra liv, inte bara vad vi vill med kärleken. Den enda jag vill prata med är dig. Jag behöver prata med dig, men jag får inte.

Jag hatar mig själv för att jag fortfarande hoppas, men det är väl naturligt?

Snälla hjälp.