Hur kan någonting som är så svårt för en av oss verka så lätt för den andra?
Hur kan man bara stänga ute allting och sluta bry sig över en dag?

Många frågor håller mig vaken. Jag undrar och åter igen undrar. Vart ska jag finna ett svar på mina frågor? Det är ju egentligen bara du som kan svara på dem. Men du har valt att gå nu. Jag vill så mycket, men det spelar ingen roll vad jag vill längre, eller? Jag önskar att du bara kunde veta vad du känner nu. Att vi ska behöva slippa plågas. För jag hoppas att det är jobbigt för dig också, även om du försöker att bara glömma och tränga bort allt. Men jag vill att det ska vara jobbigt, det är ett bevis på att det vi känner är äkta. 04.30 på natten och jag är sådär hysteriskt trött. Men varje gång jag sluter mina ögon ser jag bilder av dig susa förbi. Jag påminns om att jag just förlorat den enda människan i mitt liv som någonsin kommer att kunna förstå mig. Nu vill du inte ens prata med mig. På samma sätt som du fick mig att känna mig älskad får du mig att känna raka motsattsen nu.

Jag måste vara sjuk