Så var den sagan slut. Nu står jag här. Känns som om att någon har dargit undan en matta under fötterna på mig. Någonting som VAR mitt har försvunnit ur mitt liv. Jag trodde fel, jag trodde det skulle vara för evigt. Men ingenting här i livet är väl evigt. Det är tomt, redan. Jag förstår själv inte hur jag ska klara av att gå igenom dethär. Det senaste året har vi gjort allt tillsammans, det var du och jag mot världen. Nu står jag själv mot världen. Utan någon att hålla i handen. Du har vart den som jag har kunnat prata med i vått och tort, du har vart den som alltid funnits, du har vart kärleken i mitt liv. Det kanske låter tragiskt, jag kanske ÄR tragisk, men du ÄR kärleken i mitt liv och jag vägrar tro nått annat. Jag vill inte ha någon annan. Jag vill inte att någon annan ska ta i mig, röra vid mig eller vara i min närhet så som du har fått...

Jag har blivit sårad, ännu en gång. När ska jag lära mig att vara känslokall och hård?

Men ibland räcker man inte till tydligen. Jag känner hur mitt självförtroende bara går ur mig. Allt det som du har hjälpt mig att bygga upp försvinner långsamt igen. Du byggde upp det, sedan drog du undan det igen, tog det tillbaka på något sätt. Som om att ett år inte har betytt någonting för dig. Det har vart ett underbart år, det bästa året i mitt liv. Men nu tar lyckan slut!

Det är så mycket tankar, det är så mycket känslor. Ingenting kan förklaras med ord och ingenting kan ersätta detta, INGEN JÄVLA TING. Du var allt, allt, allt. Du visade mig livet. Nu vill jag inte se livet. Nu vill jag inte leva livet. Men jag ska fortsätta kämpa. Jag gör det för min mamma. Hon kämpar, då ska jag också göra det!

Sätter stopp och samlar mig nu!