Jag älskar dig. Kan det förklara att jag reagerar som jag gör. Finns det några ursäkter? Jag vet jag vet jag vet, jag borde lugna ner mig lite, sluta tänka så mycket och sluta gnälla. Men, det är så svårt. Jag är rädd, ängslig och alledeles tom utan dig. Jag vet att hänga upp sitt liv på en person är inte att föredra, vad händer om vi en dag är tvugna att gå skilda vägar, vad ska jag göra då? Men som jag alltid säger, skulle detta råka hända, har jag min utbildning, jag har innebandyn, jag har min familj och mina vänner. OM det skulle hända, men det får ALDRIG hända.

Du och jag passar ihop vi hör i hop, som handen i handsken och som nyckeln i nyckelhålet. Det är du och jag och det är så jag vill ha det. Varje dag utan dig är som en hel evighet. Saknaden är en pest och den pesten har jag fått ta del av det senaste året. Det finns inget som är så jobbigt som att sakna dig. Jag tänker på dig dygnet runt. Utan dig är jag ungefär som en vandrande pinne, dvs. ungefär ingenting.

Att vara med dig är som en dröm, en dröm som jag alltid haft och en dröm som alla borde ha. Tillsammans ska vi ta oss igenom allt. Det som är jobbigt gör oss starkare, jag vet det och jag vägrar tro någonting annat. För mig är du den enda och mitt allt! Du har en plats i mitt hjärta en plats som skulle fyllas med ett otroligt tomrum om du inte längre ville ha den.

Jag älskar dig!