Studenten är en ljuvlig tid och vem som helst kan bli uppiggad av att se en gammal vänn i det där lyckliga tillståndet som man infinner sig i under studenten. Ytterligare två studenter väntar och samtidigt som jag känner en otrolig lättnad över att den där dagen är över känner jag en otrolig saknad och längtan över att få uppleva den tiden igen. Att få knyta an till allting som var ens trygghet, skolan. Att få komma till ett ställe där man alltid var välkommen. Att få skratta ikapp med den mest fantastiska klassen. På ett sätt saknar man det, på ett sätt avskyr man det fortfarande. Men just nu överväger saknaden. I andra stunder överväger avskyn.

För självklart, jag är en tjej som vill växa upp och komma någonstans i livet. Jag är aldrig nöjd med vad jag har presterat. Man kan alltid nå längre. Därför längtar jag på något sätt verkligen inte tillbaka. Jag lever ett nytt liv nu, med andra slags studier. Studier som i sig är mycket mycket roligare och mycket mycket mer lärorika. Men vad gör egentligen det när man inte mår bra? Det viktigaste är hela tiden att man mår bra med sig själv och trivs i sin omgivning. Gör man inte det finns det ingenstans där man kan hämta kraft till att leva ett lyckligt liv...

Jag vet inte vart jag vill komma riktigt. Är förtillfället längst ner i mitt såkallade liv som jag numera jämför med en bergochdalbana. Men jag vet att kämpar man så kommer man upp till toppen igen!

?