Vaknade imorse med en näsa som var omöjlig att andas igenom. Kanske var det gårdagens löprunda som gjorde att förkyldningen bröt loss. För precis när jag gett mig ut kom värsta hagelovädret. Dum/enveten som jag är vägrade jag vända och trippade runt Surte trotts detta oväder. Jag var nöjd igår kväll, imorse var jag mindre nöjd. Insåg ju ganska fort att dagens träning bara var att avboka. Ringde min mor för lite tröst och vi bestämde oss för att styra bilen mot Ullared och Gekås. Alldeles lagom tröst. Jag gick där inne och snörvlade och tyckte synd om mig själv medan jag stoppade kundvagnen full med grejer. Närå, så mycket blev det inte, men lite nödvändigheter fick jag med mig hem. Tycker inte att kläderna brukar ha utmärkt passform där så att säga + att dem gärna bli skeva efter en tvätt. Men... Idag var det ju lite synd om mig.

Kolla klockslaget. Ja, jag kan inte sova. Hostar och snörvlar för fullt. Jag hoppas ju allt vad jag kan att detta ska vara som bortglömt imorgon när jag vaknar så att jag kan få köra ett härligt och svettigt pass bråttning med dem andra töserna imorgon kväll. Men jag misstänker att jag inte ska hoppas för mycket. Det gör mig bara besviken. Oavsett hur jag mår imorgon så behöver jag kila iväg till jobbet ett par timmar. Kanske blir det med alvedon i kroppen, kanske inte. Jag hoppas på det sistnämnda.

Du vet, Jag vet.