OJ.... vilket steg framåt jag plötsligt föll. Du tog mig ett steg framåt, eller jag vet inte. Men liksom, fjärillar i magen å sådär.

Annars då? Jo men jag lever. Jobbar som bara den och tränar som bara den, and I Love It. Jag känner att jag börjar falla in i en viss rytm liksom. Ett härligt gung, och jag bara gungar med. Jag gör det jag vill och rättar mig inte efter någon. Eller jo, det gör jag ju, men ganska så omedvetet liksom.

Mycket babbel nuförtiden kan jag tycka. Men det är väl så det är!

LikeLike