Min finafina Johanna är hemma, det händer inte varje dag. En tjej som var min andra hälft när hon plötsligt skilde sig från mig och flyttade till Karlstad. Från att ha setts i princip dagligen, ses vi numera en gång i halvåret. Men när vi ses känns det på något sätt som om att vi aldrig har varit ifrån varandra. Förutom att vi har väldig väldigt mycket att uppdatera varandra om. Piff&Puff, Bill&Bull, Linda&Johanna, ja kalla det vad ni vill. Det är vi.

Detta är ett led i det som kallas att växa upp och gå vidare. Men för det behöver man inte förlora det man tycker om. Just det här är någonting som jag har behövt fundera mycket över det senaste. Johanna var en av dem som begav sig bort för nya utmaningar tidigast av mina vänner. Hon har också sagt en hel del kloka ord vad det gäller mina Stockholmsplaner. Dessa ord har bettyt mycket nu när jag äntligen vågat ta små steg åt en annan framtid än vad jag kanske "planerat". Min värld här hemma finns kvar. Den kanske inte alltid kommer att se likadan ut, kännas på samma sätt och tala samma språk till mig. Men den finns kvar!