Åter en dag till ända och jag måste säga att jag känner mig aningens klokare. Och tur är väl det. Ibland så handlar det om att få lite perspektiv. Med en syster som bidrar med mycket kloka ord och en hel del kärlek kan man bara le. Livet kan vara hårt och jobbigt... Men det är väl så det ska vara. Hur kul vore det annars? På något sätt känner jag ändå att jag är högt upp i min bergochdalbana trots att jag kanske borde känna mig långt ner. Kanske rent utav under marken. Men det är jag inte. Komplicerat men mycket positivt. Lets go!