När jag går med mina fina flickor till gymmet så brukar jag känna mig ganska självsäker och cool. Men när jag kommer själv till ett gym med massa stora killar som stönar högt är jag inte så fräck.

Idag kom jag helt själv. Det faktum att jag ser någon som jag trr kan vara en person som jag i berusat tillstånd en sommarnatt hånglat med gjorde mig förmodligen till världens minsta människa. Jag funderade både en och två gånger på att vända, låtsas att jag glömt någonting liksom. Men då hade jag ju bevisat hur liten och omogen jag faktiskt är, och jag visste ju inte ens om det verkligen var han. Så jag tog sikte på damernas omklädningsrum och stegade igenom gymmet. När jag var färdigombytt och hade kikat en extra gång i spegeln, ja så att alla hårstrån låg som dem skulle, ifall att det nu skulle vara han, så stegade jag ut med siktet mot löpbandet. Jag kunde fortfarande inte urskilja om personen i fråga var mitt sommarhångel och jag ville inte glo för mycket. Så när han gick in för att duscha pustade jag ut och koncentrerade mig på min träning.

Efter 15 minuter på löpbandet tittar ett bekant ansikte fram. Ett hej från hans läppar och det kändes som om att jag hade förlorat en final under en cup. Ja, han kände igen mig och han var tillräkligt cool för att hälsa på mig. Eller också så var han bara inte tillräkligt omogen för att bara kunna gå förbi utan att hälsa, som vissa andra. Så där sprang jag på löpbandet badandes i svett och försökte koncentrera mig på att inte snubbla (och jag kan lova att mina hårstrån låg överallt utom där dem skulle ligga), samtidigt som jag kände mig ganska larvig, och pratade med någon som jag faktiskt upplever som ganska cool och bra efter idag.

Dagens happening.