Vissa dagar är inte muntra. Och man måste få ha sådana dagar. Det vet jag. Men jag är inte van vid det längre. Mitt liv flyter på. Jag tränar, jag jobbar och jag tränar. Sedan tar jag hand om mitt hem och försöker hinna med dem jag älskar. Det är svårt att ta på vad som faktiskt är fel. Men jag känner mig ganska ensam. Kanske är det för att det börjar bli mörkt, det är höst och jag har ingen gå till. Att flytta hemifrån har varit en dans på rosor och det har varit mycket positiva känslor. Men jag saknar min familj, ibland mer än vad jag tror och jag saknar mina vänner, som inte längre är så nära som dem varit. Dessutom är det mycket som tar tid, vilket innebär mindre tid med dem jag faktiskt älskar och det är tungt för mig. Men det är bara spekulationer på orsaker. Jag får känna på det, eller inte.

Jag njuter av livet, men jag är bara människa.