När benen inte ville gå längre, när kroppen sa nej, när svettdropparna kändes som tårar under ögonen och när jag var en sekund från att ge upp och sluta springa, kom det en kille. Killen cyklade samtidigt som han hade ett minst två meter långt skidfodral, med skidor i, hängades på ena sidan. Det såg vingligt och jobbigt ut. Skam den som ger sig. Plötsligt var jag glad att jag bara hade mina egna ben att hålla koll på, mig själv att bära och min ipod i öronen. Löprundan gick utomordentligt bra, men jag var tung idag.



Efter jobbet blev det ett par timmar på stan med Evisen. En blommig sötsak och ett par strumpbyxor rikare. Precis vad jag behövde... Egentligen är jag ute efter ett par svarta rejäla boots, en väst och fint till lägenheten. Men jag tar det nästa gång. Har jag sagt att jag gillar att shoppa? Nu har jag precis landat i soffan efter en löprunda, matlagning och dusch.

Tack för idag!