Jag har absolut inte haft en drömstart på denna vecka. Det mest har gått emot mig och jag har absolut ingen motivation för någonting just nu. Och jag vet vad det bror på. Att jag inte har fått träna som jag vill. Jag blir så förundrad över att jag funkar så som jag gör. Att jag mår såhär dåligt så fort jag inte får träna. Jag finner detta som väldigt positivt då jag absolut inte vill må som jag gör nu har jag extrem drivkraft till att få göra mina träningspass. Men jag känner också att jag måste kunna låta min kropp vara utan träning utan att hela mitt liv ska raseras. Sedan har jag svårt att förstå människor som känner mig väl och inte har lärt sig hur viktigt träning är för mig. Det är inte bara träningen jag sätter åt sidan när jag gör en uppoffring utan det är mitt välmående. Utan träning sover jag dåligt, äter dåligt och det leder i sin tur till någonting väldigt väldigt dystert. Men det blir ändring på detta idag. Tack vare fina vänner klarade jag mig ifrån ett hysteriskt utbrott igår. När jag var som mest frustrerad stod Eva med öppna armar utanför gymmet (som var så fullt av folk att jag höll på att bryta ut i gråt) och gav mig en kram. Avslutade, trots funderingar på att bara gå hem och sova, kvällen i Torpa.

Jag är trött på mörker, regn och missnöje.