Jag var trött när jag gick i mål. Min ischiasnerv har aldrig värkt så. Men vilken känsla det var. Jag var rädd att jag inte skulle klara det. Att jag skulle bli besviken på mig själv och känna mig knäckt. Men detta var en boost för självförtroendet och jag känner mig starkt. Jag är så glad att jag ställde upp och tog mig igenom 21 km. Och nästa år, då vill jag göra det igen. Och träna på riktigt inför det. Det är ett helt år kvar, jag vet. Men som det känns nu, hur mycket träningsvärk jag än har, så gör jag det igen. Till alla er som tror att ni inte orkar och funderar på att springa. Gör det!