För sju år sedan slutade det med att jag grät av förtvivlan. Det gick inte.
Men vet ni vad? Jag har blivit äldre och det gick hur bra som helst.
Okej, första kilometern. Mamma vek sig av skratt och jag gjorde vurpa efter vurpa.
En tanke om att jag aldrig skulle klara mig runt fladdrade förbi, men tålamodet höll ett fast tag om mig.
Jag skrattade så jag grät, jag kravlade i snön och jag reste mig. Tillslut fattade jag grejen.
Helt jäkla underbart. Sol, kyla och världens bästa mamma. Riktigt härligt och grym träning.
Jag ska investera i ett par längdskidor. Helt klart!

Kom hem, tog en dusch och somnade likt ett barn. Powernapen blev lite längre än tänkt.
Lite sömn, massa frisk luft och träning körde slut på mig. Men så bra jag mår nu.
Har gjort och ätit grymt bra mat. Nu ligger jag på soffan, melodifestivalen som underhållning.
Men jag tycker nästan att mina två skålar med naturgodis och vanligt godis är mer underhållning =)

Blir nog snart sängen igen för att vakna som mitt pigga jag imorgon!