Lägger jag klubban åt sidan.

Året var 1997. Mamma hade tidigare försökt med gympa och det var ju roligt ett tag. Men koordination var inte min starka gren och det roliga tog slut. Året jag skulle fylla nio var det en klasskompis pappa som fick en idé om att starta igång ett innebandylag för flickor födda 88a. Med oss fick vi ett 89or, någon 90a och min syster Sofie som då bara var 7 år.

Det jag minns från denna tid är jolly-klubbor med neon gula blad. Jag minns att vi tränade löp/fall – teknik… ifall olyckan skulle vara framme. Vår tränare hade tidigare bara lärt ut fotboll och jag misstänker såhär i efterhand att det kan vara orsaken till att och att vi tragglade detta. Jag lärde mig tillslut hur jag med relativt snabba fötter skulle trippa fram på tårna och inte använda hälarna och jag lärde mig att lägga höger arm emot vänster höft och sedan göra en kullerbytta framåt. Jag minns dagen då vår tränare berättade för oss att vi skulle börja spela matcher. Det var skräck i ögonen på oss allihop. Hur skulle detta gå? Det vill jag inte minnas, men det gick inte så bra det där första året. I ett alltid för dagen inlånat ställ förlorade vi match efter match. Men vissa av oss blev bättre vissa föll bort på vägen…

Jag blev junior, fick möjlighet att vara med och spela i stadslag, blev upplockad till damlaget i föreningen, var med och vann division 2 med Surte IS, började läsa på innebandygymnasiet Hulebäck i mölnlycke och bytte klubb 2 gånger. Året är 2012 och jag beslutade mig i onsdags för att kliva åt sidan på obestämd tid.
Varför undrar man?

Jag har under en tid försökt hitta tillbaka till den motivation jag hade under gymnasietiden. Jag levde för innebandyn och varje träning var rolig (och då tränade jag ibland 3 gånger om dagen). Jag har aldrig varit någon stjärna och jag fick sitta mycket på bänken. Men jag fick spela då och då. Jag var frustrerad, ledsen och arg. Men det gav mig oändligt mycket energi. Plötsligt tar innebandyn mer energi än vad den ger och motivationen dalar. Innebandy är egentligen det bästa och roligaste jag vet, men det har inte vart så den senaste tiden. Jag hoppas verkligen inte att det tar slut här.

Det var ett stort steg att ta då innebandyn vart en trygghet i mitt liv. När jag hade mina värsta tonårs år så var det en befrielse att få komma in på banan och bara släppa allt. Innebandyn har på något konstigt sätt alltid fått mig att slappna av och kunnat tänka bort allt det där som har varit jobbigt. Den där lagandan, känslan som man har tillsammans, att vinna och att förlora, att åka buss lång, att jobba på tråkiga cuper… Ja, allt det där. Det kommer jag att sakna.

Men jag vet att detta var ett klokt beslut. Någon gång kommer man till ett val och jag anser just nu att min tid är mer värdefull än att sitta på bänken och känna att jag inte bidrar med någonting. Och att jag dessutom ägnar tid åt någonting som tar mer energi än vad det ger är bara dumt. Kanske hittar jag tillbaka, kanske inte. Jag låter tiden tala…