Igår vaknade jag med värk i hela kroppen. Klockan var ställd på 06:00, en söndag. Det kändes allt annat än okej. Med siktet inställt på lundbystrand och åttondelsfinal som började innan jag hann vakna tog jag mig upp ur sängen. Klockan 08:00 blåste domarn igång matchen. Benen och hjärnan ville olika. Vi kämpade med Surtehjärtat men man kan inte göra mer än sitt bästa och det räkte inte hela vägen. Men jag är stolt över vår prestation. Över förväntan. Min egen prestation är jag inte speciellt nöjd med, man vill mycket mer än vad man får ut. Hjärnan vill, men kroppen är inte i den fysiska status den var när man la klubban åt sidan. Nu är man igång och det kan bara bli bättre. Efter matchen åkte jag hem till Surte där jag spenderat hela helgen, åt frukost och sov ett par timmar. Det kändes resten av dagen ungefär som att vara bakis utan att vara värd det. Kroppen värkte och det kändes som om att det hade smugit sig på någon form av feber. Åkte trots detta med min kära mor till Kungsmässan och lunkade runt. Somnade innan 20:00 igår och är utvilad idag. Underbart!

 

Har haft en bra helg med innebandy, familj, släkt och mys. Har saknat mina tjejer, men man kan ju inte vara överallt samtidigt och jag har ju fått en överdos av kärlek ändå. Så jag är nöjd.